eatinglchf

Den här texten är inte menad att vara provokativ. Den är till för att jag ska kunna reda ut saker inom mig. Varför är det så viktigt för mig att vara smal? Vad vill jag egentligen med det?

Jag vill kunna ha jeans som sitter tajt utan att se valkar som sticker ut över kanten. Jag vill inte känna mjukheten i kärlekshandtagen, lårens insida, överarmens daller, fettet vid sidan av ryggen och över bröstmuskeln.

Jag vill kunna ha minsta storleken i affärerna. Jag tycker de ser söta ut, när jag tar upp shortsen i storlek 24 och håller upp dem framför mig. Jag tycker de är finare än de andra större shortsen. Sedan i provrummet känner jag alltid glädje när jag lyckas få dem på mig. Vad skulle hända om de inte passade? Om jag istället behövde en storlek större, skulle de shortsen vara fulare? Skulle jag vara fulare?

Att se siffrorna sjunka på vågen är tillfredställande, varför? Är talet 99 vackrare än 100? Är inte talet 100 mer perfekt med sina två nollor i följd, även jämt delbart med 2. Varför vill jag hellre se talet 47 på vågen än 53? Om det hade handlat om pengar så hade 53 betraktats som bättre. Nu handlar det om kilon. Kilon i fett som sitter på min kropp. Varför är 47 kilon bättre än 53? Handlar det om alla kilon - vikten på håret, naglarna, hjärtat och lungorna, eller handlar det endast om fettet? Om jag rakar håret, klipper naglarna och hugger av benen, då skulle jag väga mindre, men det skulle inte göra mig gladare. Varför gör det mig då gladare när fettvikten minskar på min kropp? Varför saknar jag inte det fettet, på samma sätt som jag t.ex. skulle sakna mitt hår, mina ben eller mina lungor?

Mitt hår gör mig vacker, mina ben gör mig vackrare och bidrar till rörlighet, mina lungor är livsnödvändiga. Där har vi en skala, lungorna skulle jag komma att sakna mest, allra näst benen och därefter håret. Men fettet, varför saknar jag inte det när det gradvis försvinner? Fettet gör mig inte vackrare som mitt hår och mina ben, det bidrar inte till min rörlighet som mina ben, det är inte livsnödvändigt som mina lungor. I alla fall inte så länge inte för mycket tas bort. Men det finns en gräns. Om den överstigs så bidrar det förlorade fettet till att jag blir fulare, att jag inte kan röra mig p.g.a. utmattning och tillsist att jag dör.

Kommer hjärnan veta när tillräckligt med fett tagits bort? Kommer ögonen en dag att se siffrorna på vågen och känna sig helt tillfredställda med vad dem ser, inte vilja ändra någonting? För om siffrorna skulle fortsätta att minska så skulle gränsen överstigas, kan hjärnan förstå det?

Att kontrollera sin vikt, sitt mattintag och sin träning är tillfredsställande. Det är så mycket i livet man inte har någon kontroll över, eller har man? Det är läraren som sätter betygen, men jag kan påverka dem genom att plugga mycket/litet. Det är inte jag som bestämmer vad andra människor ska ha för uppfattning om mig, men jag kan påverka dem genom mitt beteende gentemot dem. Är det för att jag ”misslyckats” med att ta kontrollen över mitt liv som jag skapat mig en kontroll över maten, vikten och vad som påverkar dessa. Hur mycket kontroll behöver jag i så fall ha över mitt liv (t.ex. vad andra tycker om mig och över mina betyg) för att bli nöjd?

 

Att bli smalare skulle leda till bekräftelse. Kanske skulle någon säga ”vad smal du har blivit”, det skulle klinga fint i öronen. Till och med ”Fy fan vad mager du blivit”, skulle inte vara helt fel. Ärligt talat skulle jag bli helt till mig av lycka! Varför då?

Anledningen till att jag skrev den här texten var för att jag trodde att jag kanske inte har helt koll på varför jag vill vara smal/bli smalare. Det har jag inte heller, vilket jag märkt under tiden jag försökt besvara befintliga frågetecken i texten. Många har jag besvarat, men inte alla. Varför jag skulle vilja höra ”Fan vad mager du blivit”, har jag inget fullständigt svar på. Jag vet bara att det handlar om bekräftelse, men längre än så kommer jag inte. Dock finns det många positiva anledningar till att hålla sig smal, vilket jag inte utrett i denna text. Allt är inte svartvitt, även om vi vill att det ska vara det. Att vara för smal är inte bra, att vara för tjock är inte bra. Inte ens om man ligger däremellan är det säkert att man mår bra. Man kan ju skapa sig vilket problem som helst. Det är bäst att försöka uppskatta vad man har, vad som ger ens liv mening just nu. Egentligen finns det nog inget som man ”måste” ha för att bli lycklig. Jag tror man kommer längre på lyckans stig genom att bli bättre på att njuta för stunden.

Jag vill inte låta mig styras. Jag äter väldigt kontrollerat och flippar ur över minsta lilla ändring. Idag åt jag lunch med släkten hos mormor och på morgonen oroade jag mig över att vi skulle äta lunch aldeles för sent. Det drar alltid ut på tiden eftersom det är många personer som ska komma på plats. Tiden var satt kl 12 och det kan jag acceptera, även om jag föredrar att äta lunch ca 10:30 på helger. Sist jag var på en släktlunch hos farmor och farfar så fick vi inte mat förrän kl 14 och det gjorde mig jättefrustrerad! Dock var jag så matt att jag inte orkade reagera och det var ju tur det. Vill inte börja skrika och klaga som en femåring.

Jag vet inte riktigt varför jag tycker det är så hemskt när en måltid förskjuts. Jag vet bara att jag tycker det är hemskt obehagligt. Om jag äter lunch ovanligt sent så måste även middagen intas senare. Annars kommer jag inte vara hungrig när jag äter middagen och det ger mig dåligt samvete, att äta när jag inte har några hungerkänslor.

Oftast har jag "måsten" som ska hinnas med på en dag, det brukar vara träning och plugg. Det vill jag antingen ha gjort före eller efter middagen. Det är middagen som dessa saker kretsar kring och mitt kvällsfika - kaffe + brie som ska ätas precis efter middagen. Träningen ska i sin tur infalla ca 30 min efter att jag ätit upp kvällsfikat, så att jag hunnit smälta maten lite. Om då middagen blivit försenad, p.g.a. t.ex. en försenad lunch så blir kvällsfikat försenat och även träningen! Det gör mig stressad.

Sedan ska även plugget hinnas med. Det brukar få bli efter träningen, och om den blivit alltför sen så är det inte säkert att jag tar mig för att plugga. Det händer ofta att jag istället bara sitter och vilar vid datorn. Vilotid är något jag också vill hinna med under dagen. För mig innebär det tid för mig själv där jag endast gör något som får mig avslappnad och på gott humör. Det kan t.ex. handla om att titta i affärer eller sitta vid datorn. Det är något som får mig att varva ned. Men om alla måltider blir försenade så känns det svårt att hinna med både vilotiden, plugget och träningen. Kanske är det för att det uppstår oordning. Jag har ingen koll på när jag ska genomföra en viss sak och därför blir jag orolig över att jag inte ska hinna genomföra den alls. Oron stjäl energi och gör så att jag behöver extra mycket vilotid.

Att vara introvärt innebär att man får sin energi inifrån sig själv, man kräver därför mycket egentid. Att gå på en släktlunch eller vara i skolan är två senarion som tar väldigt mycket energi ifrån mig. Efteråt jag behöver vilotid för att ladda upp till träningen och pluggandet. Men eftersom dessa måsten ska infalla i en bestämd ordning som kretsar kring måltiderna så blir det ibland svårt att hinna med. Åtminstone finns oron där för att jag inte ska hinna, den blockerar mig och gör helt enkelt att jag inte hinner.

Anledningen till att jag gjorde några ord i fetstil är att det var en rogivande sysla:P

Jag var just ute på en springtur. Har kommit på ett väldigt effektivt upplägg på konditionsträning, tog ca en kvart att genomföra och efter det var jag helt slut!

Jag började med att gå snabbt i ca en minut, sedan sprang jag så snabbt jag kunde ca 100m tills jag fått riktigt hög puls, efter det gick jag i medeltempo (ca 1 min) tills pulsen gått ned - jag fortsatte sedan att varva springa/gå i en kvart. Att träna kondition på det här viset gör träningen mycket mer explosiv än om man endast joggar i en halvtimme. Det är bra att anstränga sig till max genom att springa så snabbt man kan, det gör att man blir trött betydligt fortare och efterförbränningen ökar. No pain no gain - gäller inte enbart styrketräning! Skippa promenaderna och börja springa! Promenera gör jag endast för njutning.

Efter min klippning gick jag något omtumlad in på kicks. Jag letade efter ett ljust rosaoranget nagellack. Jag föll för Mavalas "Hong Kong, nr 19". Det kostade 45 kr. Jag hittade även några andra lack som jag funderar på att köpa, de var ljust persikofärgade med pärlemoskimmer.

Kl 14.30 idag hade jag klipptid på Runys i täby centrum. Jag ville få bort åtminstone en uppklipptslängd och på så vis få håret mer jämnlångt. Jag har en strävan om perfektion i min tokiga hjärna och idén om det perfekta håret innehåller jämnlånga hårstrån i en tvär linje några centimeter nedanför skulderbladen. I min strävan efter denna idé bokade jag därför en klipptid imorse. Det komiska är att trots mina tankars ständiga malande kring det perfekta jämnlånga håret så blev jag först missnöjd när klippningen var klar. Trots att jag fick som jag ville! Nåja, inte riktigt jämnlångt, men betydligt mer än innan. Mitt misnöje grundade sig inte heller på att håret inte blivit 100% jämnlångt utan istället saknade jag den förbannade uppklippningen!

Jag har extremt svårt att bli nöjd när det gäller mitt hår. Så fort jag ändrar frisyr så sknar jag allt det som irriterade mig med min tidigare frisyr. När jag har uppklippt vill jag ha det perfekta jämnlånga håret. När jag har jämnlångt hår vill jag ha de nonchalanta flikarna som den uppklippta frisyren ger. Varför kan jag inte uppskatta känslan av den frisyr jag har för stunden!?

Hur som helst så börjar jag vänja mig vid mitt skapligt jämnlånga hår. Jag ska tänka på det som jag för några timmar sedan ville ha och som jag nu har fått. Nu får det fan i mig vara nog med självömkan! Jag ska gilla läget! Jämnlångt hårär snyggt, vad bra då - det är ju det jag har...



Det ser betydligt mer jämnlångt ut i verkligheten. Topparna är åtminstonne mycket tjockare än innan.

Dessa khakigröna shorts provade jag på hm förra veckan. Lite lösa, men blir tajtare om man drar upp dem över höfterna. Ett brunt flätat shärp medföljer och är en snygg detalj tycker jag. Jag har inte köpt dem en, men vill ha!

Äntligen börjar mina lår få lite former också, fem månaders styrketräning, yay! Längtar tills nästa benpass! Idag tränade jag axlar, mage och rumpa, jag börjar gilla sit ups, det har jag aldrig gjort tidigare... Men hjärnan gillar rutiner och därför kan den även lära sig att uppskatta situps om man gör det till en rutin. Att träna magen varje dag som vissa gör är dock inte bra, även magmusklerna kräver sin vila för att växa! 

Idag hade jag äntligen huset för mig själv en stund. Satte på en gammal skiva som jag lyssnade på när jag var nio och dansade runt som en tok! Las Ketchup heter gruppen, någon annan som minns?

Innan bakade jag en LCHF-kladdkaka! Jag använde mig av sötningsmedel för första gången, en blandning av stevia och sukrin var det som båda kommer ifrån naturen. Blandningen är dubbelt så söt som vanligt socker så man behöver altså hälften så mycket. Jag fick baka två kakor för den första blev katastrof! Den skärde sig i ugnen och fettet flöt upp ovanpå kakan:s jag hade testat att ha i lite fiberhusk och bakpulver och det var orsaken till att det skärde sig, för i kaka nr 2 så skippade jag de två ingredienserna och då skärde den sig inte. Kaka nr 2 verkar som sagt ha blivit bra! Den ser i alla fall god ut, har inte smakat den än... ska göra det efter middagen med kaffe. Lägger upp receptet och bilder på sen.

Fram tills idag hade jag inte tänkt ha någon studentskylt. Imorse kom mamma in på mitt rum och höll upp en bild på en studentskylt. Hon tyckte att vi borde ha en sån. Först sa jag nej automatiskt, men sen ändrade jag mig. Jag vill ju egentligen ha en, men det känns så olikt mig. Jag brukar inte vara den som "firar" mig själv och gör stora middagar och fester när jag fyller år osv... Samma sak kändes det med studentskylten, att det inte var något för mig. 

Men jag är ju faktiskt också värd att ha en och att bli firad på min student. Varför ska jag stå där utan och kolla på alla andras skyltar och känna avund över att inte jag har någon - när jag kan ha en! Därför ändrade jag genast mitt svar till mamma och sa att det var en bra idé!

Innan hade jag också tänkt att jag inte ville att någon skulle komma på studenten, men nu har jag ändrat mig angående det också. Jag tror inte jag vill ha några kompisar från andra skolor där. Det är så jobbigt tycker jag när kompisar och släkt blandas ihop, dem känner ju inte varandra. Det skulle vara jätteroligt, men jag klarar inte av den personlighetskrocken som då skulle uppstå i mitt huvud. Men att ha mina föräldrar och mormor där, det skulle vara roligt, och så blir det också tror jag :)

Jag kommer inte ha någon stor pampig studentmottagning, men en liten privat middag kanske. En studentskylt ska jag i alla fall ha! Ett steg till att våga bli firad.